Arbetsveckan är till enda. De första två dagarna var jag sjuk. Det borde innebära att veckan känts kort. Men icke. Lång, ovanligt lång kändes den.
Jag vet inte men anar att det är höstens intrång i verkligheten som gjort det. Frostbitna trottoarer på morgonen och mörka skuggor där inte gatlyktorna kommer åt på kvällarna. Det tär lite på själen. Tur då att trädens vackra höstfärger gör mina promenader genom staden lite mer genomlidliga.
En röst från fjärran ort gjorde mig här omdagen sällskap på min dagliga vandring. Aldrig tidigare har mina steg varit så lätta. Och aldrig tidigare har jag gått den sträckan utan att tänka på vad som passerat förbi mina ögon. Upplevelsen befann sig i mina öron.
Mörkret har åter lagt sig över åkrarna och skogen. I staden tänds fler och fler lampor. Där börjar en annan tid. Det gör det på åkrarna och i skogen också.